Foto Naturhistoriska riksmuseet

Ål

Anguilla anguilla (Linnaeus, 1758)

Få fiskar är så mytomspunna som ålen och dess livshistoria är minst sagt fascinerande. Det mest intressanta är kanske dess fortplantning, som med största sannolikhet (man vet inte med säkerhet) sker i Sargassohavet på stort djup. De nyckläckta ålynglen (s.k. leptocephaler) transporteras via golfströmmen och nordatlantiska västvinddriften till våra breddgrader. Denna resa tar ca 3 år och de ålyngel som vandrar upp i Svenska vattendrag är huvudsakligen honor, medan huvuddelen av hanarna stannar vid kusten. Ålens utbredning i Emåns avrinningsområde har minskat drastiskt sedan mitten på seklet från att i äldre tider ha funnits i så gott som hela vattensystemet. Idag förekommer den mycket sparsamt i vissa sjöar (gamla stora individer) samt mer frekvent i Emåns huvudfåra nedan Högsby. Enligt Trybom (1890) vandrade vuxen ål och ålyngel obehindrat ända upp till det så kallade Sjundefallet, vilket idag är indämt av kraftverksdammen vid samhället Sjunnen (Sjun­nendammen). I den norra grenen som utgörs av Solgenån med flera vattendrag, har ålen funnits ända uppe i källorna. Likaså har nedströms belägna biflöden också hyst ålbestånd högt upp i systemen. När kraftverken I Emåns huvudfåra en gång uppfördes ställdes krav på att fungerande ålyngelledare eller åluppsamlare skulle finnas. Allt eftersom ålinvandringen till Emån minskat har dessa anläggningar förfallit och under de senaste åren har skyldigheterna att hålla anläggningarna tagits bort.

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår