Storröding

Salvelinus umbla (Linnaeus, 1758)

Inom Emåns avrinningsområde ligger sjön Mycklaflon som hyser Sveriges sydligaste bestånd av storröding. Rödingen i Mycklaflon är en s.k. ishavsrelikt som varit isolerad från andra rödingbestånd sedan den sista istiden (ca 9000 år sedan) och är av samma typ som finns i Vättern. Att rödingen har klarat sig beror främst på att sjön är djup (42 m) och erhåller en sommarskiktning vilket innebär att bottenvattnet ej värms upp nämnvärt. Tack vare att sjön är näringsfattig (oligotrof) kan det kalla bottenvattnet dessutom hålla relativt goda syrgashalter. Sjön har ansetts som en av de förnämsta rödingsjöarna i landet men under de sista hundra åren har stora ingrepp skett i sjön som har påverkat och förändrat dess ekosystem. År 1884 sänktes Mycklaflon och den ovanliggande Skedesjön med 1,5 m vilket ledde till att rödingens strand­nära lekplatser torrlades. Detta utgjorde troligen den egentliga dödsstöten för rödingbeståndet. I början av seklet introducerades dessutom både sik och siklöja för att tjäna som foderfisk åt rödingen. Troligen var dessa arter för stora för den småvuxna och huvudsakligen plankton­ätande rödingen och i stället för ett tänkt bytesfisk ? rovfiskförhållande skapades istället en konkurrenssituation. 1937 gjordes en stödutsättning av röding med ursprung från Vättern. Denna inplantering gav upphov till ett omtalat sportfiske under 50-talet varefter rödingbestån­det ånyo försvagades gradvis. Under 70-talet ansågs läget vara så kritiskt att åtgärder måste sättas in för att rädda beståndet. I början av 80-talet introducerades nors i sjön, efter rekom­mendation från Fiskeriverket. Även denna art var tänkt att tjäna som bytesfisk för rödingen men olyckligtvis råkade det komma med gärs vid utsättningen. Både norsen och gärsen har bildat reproducerande bestånd i sjön och hur dessa nya arter påverkar rödingen är oklart men de dominerar nu i sjön och utnyttjar hela vattenvolymen. Introduktionen av signalkräfta 1985 kan också ha påverkat rödingbeståndet genom att kräftan i viss utsträckning äter dess rom.

Sedan 1998 pågår ett fiskevårdsarbete som startades av fiskegruppen i Emåprojektet. Efter att under flera år i början på 1990-talet försökt fånga avelsfisk från den egna populationen kon­staterades 1997 att det befintliga beståndet var så litet att det aldrig skulle kunna återhämta sig utan att nytt material tillförs sjön. En ny romtäkt har därefter tagits från Vättern och denna har sedan spridits ut på lämpliga lokaler i sjön. Ca 6000 rödingar kommer dessutom att kläckas fram på odling och sättas ut som tvåårig fisk (ca 15-20 cm). Fiskevårdsområdesföreningen har dessutom förbättrat lekplatserna med stenutläggning. Det planeras fler åtgärder framöver och förhoppningsvis kommer detta leda till att rödingarna kan fortleva i sjön och på sikt även ge ett underlag för sportfiske.

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår