Foto: Naturhistoriska riksmuseet

Siklöja

Coregonus albula (Linnaeus, 1758)

Siklöjan är nära besläktad med övriga sikarter men skiljer sig genom att den är betydligt mindre och har ett tydligt underbett. Dess miljökrav och födoval är samma som sikens och man finner den huvudsakligen i näringsfattiga (oligotrofa) vatten där den uppehåller sig i pelagiska stim. Under sommaren befinner den sig under språngskiktet (temperaturgräns) och är därför känslig för syrebrist. I Emåns avrinningsområde har ett flertal utsättningar skett som lett till nyetablerade bestånd. Idag finns uppgifter om arten från 33 sjöar, samtliga belägna i avrinningsområdets övre del. Förekomsten är god i ett fåtal sjöar medan den förekommer sporadiskt i flera. Siklöjan har relativt liten betydelse för sportfisket men dess rom är mycket uppskattad (löjrom) och ett visst yrkes- och binäringsfiske förekommer. I sjöar där arten trivs har man uppmätt en mycket hög avkastning per ytenhet och flera av de goda siklöjebestånden inom Emån skulle säkert tåla ett betydligt högre fisketryck.