Uttern (Lutra lutra)
Uttern är ett mårddjur, släkt med mård, grävling, järv, hermelin, vesslor, iller och mink. Det finns flera utterarter i världen. Den art vi har i Sverige är den euroasiatiska uttern, med det vetenskapliga namnet Lutra lutra.
Från nos till svansspets är en vuxen utter 90-120 cm lång, och väger mellan 4-12 kg. Hanarna är större än honorna. Vid 2-3 års ålder blir uttern könsmogen. Honan är dräktig i 62 dagar och föder därefter 1-4 ungar.
Uttern är en lekfull filur, pigg och vaken med glittrande mörka ögon. I vattnet rör sig uttern smidigt, på land tar den sig fram lite kutryggigt, med skumpiga språng. Utterns brunglänsande päls, med ljusare strupe, bröst och buk, är specialanpassad till ett liv i vatten. En utter kan stanna under vattenytan upp till 45 sekunder.
Uttern är ett rovdjur som till största delen livnär sig på fisk, främst mört, braxen och gädda. Men dieten varierar under året beroende på tillgången på olika bytesdjur. Groddjur, kräftor små däggdjur, sjöfåglar och stora vatteninsekter kan även stå på matsedeln. Därför lever den nära vatten, vid sjöar och åar, längs kuster och i skärgårdar. Den vandrar även långa sträckor på land mellan sjöar och genar ofta över uddar och näs. I Sverige är uttrarna aktiva främst under natten då de patrullerar sina hemområden. Under de ibland milslånga vandringarna markerar de sin närvaro med spillning och doftande analsekret på uppstickande föremål som stenar, trädrötter och tuvor nära vattnet.
Utterns livsmiljö har förstörts eller förändrats genom t.ex. utdikning av sjöar och våtmarker, täckdikning, regleringar och vattenkraftsutbyggnad. Dessutom har näringsunderlaget för uttern reducerats genom bl.a. kräftpest och försurning. Samtidigt har eutrofieringen markant ökat näringstillgången för utter i andra vattendrag som ett resultat av ett ökat närsaltsutflöde från bl.a. reningsverk och jordbruk. Ytterligare en typ av påverkan på vattendragen utgör miljögifterna. Den svenska utterstammen har fortfarande en relativt hög belastning med PCB vilket bedömts kunna försvåra eller omöjliggöra dess reproduktion. Detta är speciellt påtagligt i södra Sverige och i våra kustvatten där utterns tillbakagång varit särskilt märkbar.
En inventering som utfördes i Sverige vintern 1975–76 antydde att situationen för uttern i stora delar av landet var ytterst allvarlig. Inventeringar utförda under 1990-talet och framåt visar dock på en återhämtning av utterbeståndet i både antal och utbredning. Även i Emån har utterbeståndet ökat under senare decennier, och spår efter utter ses idag ofta i hela avrinningsområdet.
Vi som jobbar på Emåförbundet är ofta ute längs vattendragen. Då händer det ibland att man får stifta nära bekantskap med olika djur. I januari 2020 träffade vi på dessa två utterungar vid en av våra mätstationer i Emån. Väldigt nyfikna, och spanade in oss under på minst sagt nära håll...
Källor: Emåns avrinningsområde. En översiktlig beskrivning. Åsa Johansson. Emåprojektet. Meddelande 1977:3 och Artdatabanken 2021.